Jag är publicerad!

Under hösten har jag jobbat med min C-uppsats i engelska, vilket troligtvis undgått väldigt få. Jag har skrivit mitt arbete inom lingvistik, och översättningen av Harry Potter mer specifikt. Nu har jag äntligen varit på slutseminarium och min uppsats är godkänd!

Dessutom är den publicerad, och finns online att läsa här för alla som vill. Det känns väldigt häftigt att vara publicerad online i ett så officiellt sammanhang!

Prioriteringar

Den här månaden har jag prioriterat bort kläder och böcker och dylikt, allt för att kunna unna mig god mat när jag behöver den. Jag kände att det var dags att prioritera vad kroppen säger mig, och säger den frukstsallad så är det det som gäller. Och det blir så mycket enklare om man har gjort utrymme för det från början :)

Jag ägnar också den här månaden åt mig själv. Vad jag vill ha och behöver, och mindre åt vad jag borde göra. Jag försöker väl hålla uppe fasaden någorlunda, men egentligen har jag en väldigt egoistisk månad. Förhoppningsvis ska det inte drabba någon annan ändå :) Ibland måste man prioritera sig själv, så den här månaden är en Ylva-månad.

Att kunna fokusera

Jag saknar mer och mer att kunna fokusera, att inte behöva dela sin uppmärksamhet. Jag förstår verkligen tjusningen i att jobba med sin hobby. Nog för att man då nästan jämt jobbar, men att slippa välja mellan vad man ska spendera sin tid på.. Jag känner att hur ska jag nånsin kunna bli bra i något när jag är såhär splittrad?

När jag sitter på en inspirerande föreläsningi kursen så vill jag inget hellre än att börja jobba NU, helst precis efter föreläsningen. Jag vill prova själv, se hur det är. Men det går ju inte, det är ju minst några månader kvar, och då är jag ändå i slutet av min utbildning nu. Det är inte så hemskt långt bort längre.

Samtidigt så har jag ju en massa annat på gång, som de flesta. Jag gillar att skriva, även om jag inte har några författardrömmar precis, och jag gillar att koda saker. Jag sitter med i sektionsstyrelsen i vår universitetssektion med allt vad det innebär. Allt det här är ju superintressant och roligt, men att kombinera det är väldigt jobbigt ibland. Att aldrig få fokusera och göra ett bra jobb, utan det är alltid något annat i vägen.

Man kan ju fundera hur mitt ”livspussel” kommer fungera när jag får barn. Det blir nog kaos av stora mått, om det redan nu tar emot.

Kreativt språksinne

Ett av mina stora problem numera är att fingrarna skriver av sig själva, de har blivit en förlängning av mitt språksinne precis som talapparaten är. Precis som man ibland kan säga saker man inte alls tänkt säga, så kan jag skriva saker jag inte alls tänkt skriva. Jag behöver inte heller längre tänka på vilka knappar jag ska trycka på för att få till vissa ord, jag vet precis var jag ska leta. Det låter väl mer som vanlig skrivmaskinskunskap kanske, men det är mer än så. Det är en känsla av att tangentbordet inte längre är ett objekt skilt från mig, utan det är ett vardagsvertyg nästan lika välanvänt som min talapparat.

Det är svårt att förklara, men på något sätt har min hjärna anpassat sig till mina kommunikationsvanor. Det mesta av den dagliga kommunikationen sker inte längre ansikte mot ansikte, eller över telefon. Det är mer hälften-hälften i mitt liv, jag skriver väldigt mycket. Kanske är det inte så konsigt att det känns lika lätt att skriva som att prata :)

Mac och Windows i fin kombination..

(Av någon underlig anledning blev det första utkastet till rubriken på det här inlägget ”Mac ond Windows”. Vet inte om någon av dem är ondskan själv, eller om jag bara läst för mycket tyska)

I alla fall. I julas fick jag den briljanta idén att jag ville installera Windows 7 på min Macbook, eftersom det ju skulle vara trevligt att kunna spela spel när man är ute och reser också. Och det är väldigt få spel jag gillar som funkar till OS X.

Mitt äventyr med all backup och sådant strul har jag skrivit om på engelska på Anjasaurus, men det var i alla fall en del som löste sig finfint. Vad som inte löste sig finfint var installationen av Windows 7. Själva installationen gick ju faktiskt helt okej, problemet är ju att BootCamp inte stödjer Windows 7 än, officiellt. Verktyget ville alltså inte installeras, och utan det inga drivrutiner.

En sanning med modifikation, givetvis går det att installera alla drivrutiner manuellt. Men, jag kände mig lat och kände inte för att bråka med Windows på ännu en dator (det räcker gott med en att få att lyda). Så det fick bli en omjustering av hårddisken igen och nu är Windowspartitionen ett minne blott.

Nog för att det hade varit kul att spela spel, men bara bristen på höger musknapp fick mig att inse hur lite de här två giganterna egentligen gillar varandra. Jag tror faktiskt jag föredrar att de håller sig separata och gör det de är bäst på. I alla fall när det gäller mina datorer.

Att kommentera

Jag läste just Ulrika Goods postning om kommentarer och sånt, och det kändes ganska träffande.

Jag läser nästan allt via RSS, och det finns en massa undanflykter jag använder för att inte kommentera. Inte för att jag inte vill, men.. Antingen är det för snabbt på, eller för sent, eller ett ämne jag inte kan, eller så har jag inget meningsfullt att säga.

Ganska dumt, egentligen, kan man väl säga. Just därför tycker jag det var bra skrivet av Ulrika, och jag ska själv försöka bli bättre på att kommentera. Som hon skriver gör det nästan alltid någon glad, och det där med att göra bort sig är ju mindre farligt än man tror. Det är det alltid. :)

Gott nytt år

Då var det 2010 då. Det ska bli ett spännande år, verkligen. 2009 har varit ett häjdarår för mig personligen, jag har utvecklats och blivit säkrare på mig själv. Och så har jag genomfört mycket av det jag velat utan större katastrofer.

Jag hoppas och tror att 2010 kommer bli ett lika bra år. Tanken är att jag ska ta examen och få ett jobb, oerhört spännande!

Google Wave invites

Jag har 20 invites till Google Wave, om det fortfarande är någon som är sugen på att prova och inte har fått en invite än. :)

Jag kan väl inte säga att jag är upp över öronen förtjust, men det var helt klart värt att prova. Ska bli intressant att se hur det utvecklas.

Tidiga musikupplevelser

Jag vet inte om jag kan säga vilken som var min första musikupplevelse, det var högst troligtvis mamma som sjöng för mig. Däremot minns jag Nalle Pettersson och Mamma Mu. De gick generellt under benämningen Mamma Mu-banden hemma, och de gick varma nästan varje bilresa, i många fall kan jag säga vilken nästa låt är direkt, fortfarande.

Men utöver barnsångerna, var mina första musikfavoriter Rock Around The Clock (Spotify, Youtube) och Lambada (Spotify, Youtube). Mamma och pappa hade en skivspelare som jag ganska snart lärde mig hantera så jag kunde lyssna på Rock Around The Clock och jag dansade järnet. Samma till Lambada, det är en ganska svängig låt, även om den inte riktigt har samma charm nu ;)

Hade jag inte oslagbar musiksmak så säg.
Vilka var era tidiga musikfavoriter?

Dagens personliga

Det här är en väldigt personlig postning.

Jag har en generell inställning att man ska vara anpassningsbar och ta ut det bästa ur varje situation. Även om det inte går som man tänkt sig, finns det nästan alltid något positivt att få ut av det. Det tjänar ingenting till att stänga möjligheter ute bara för att det inte blev just precis perfekt.

Så har jag tänkt.

Men inte nu längre. Det har gått för långt, utan att på något sätt vara omvälvande och skrämmande. Jag har helt enkelt tröttnat på det. Att anpassa mig, se det positiva och ignorera bitterheten och avundsjukan. Det är inte fina och beundransvärda känslor, så jag ska väl inte gå så långt som att bejaka dem. Istället tänker jag se till att försöka undvika källan till dem, när jag kan, istället för att utsätta mig för dem för att bli av med dem. The botten is nådd, så att säga.

Jag hoppas jag kan stå på mig.