Arkiv för februari 2010
Prioriteringar
12 Feb 10
Den här månaden har jag prioriterat bort kläder och böcker och dylikt, allt för att kunna unna mig god mat när jag behöver den. Jag kände att det var dags att prioritera vad kroppen säger mig, och säger den frukstsallad så är det det som gäller. Och det blir så mycket enklare om man har gjort utrymme för det från början :)
Jag ägnar också den här månaden åt mig själv. Vad jag vill ha och behöver, och mindre åt vad jag borde göra. Jag försöker väl hålla uppe fasaden någorlunda, men egentligen har jag en väldigt egoistisk månad. Förhoppningsvis ska det inte drabba någon annan ändå :) Ibland måste man prioritera sig själv, så den här månaden är en Ylva-månad.
Att kunna fokusera
10 Feb 10
Jag saknar mer och mer att kunna fokusera, att inte behöva dela sin uppmärksamhet. Jag förstår verkligen tjusningen i att jobba med sin hobby. Nog för att man då nästan jämt jobbar, men att slippa välja mellan vad man ska spendera sin tid på.. Jag känner att hur ska jag nånsin kunna bli bra i något när jag är såhär splittrad?
När jag sitter på en inspirerande föreläsningi kursen så vill jag inget hellre än att börja jobba NU, helst precis efter föreläsningen. Jag vill prova själv, se hur det är. Men det går ju inte, det är ju minst några månader kvar, och då är jag ändå i slutet av min utbildning nu. Det är inte så hemskt långt bort längre.
Samtidigt så har jag ju en massa annat på gång, som de flesta. Jag gillar att skriva, även om jag inte har några författardrömmar precis, och jag gillar att koda saker. Jag sitter med i sektionsstyrelsen i vår universitetssektion med allt vad det innebär. Allt det här är ju superintressant och roligt, men att kombinera det är väldigt jobbigt ibland. Att aldrig få fokusera och göra ett bra jobb, utan det är alltid något annat i vägen.
Man kan ju fundera hur mitt ”livspussel” kommer fungera när jag får barn. Det blir nog kaos av stora mått, om det redan nu tar emot.
Kreativt språksinne
4 Feb 10
Ett av mina stora problem numera är att fingrarna skriver av sig själva, de har blivit en förlängning av mitt språksinne precis som talapparaten är. Precis som man ibland kan säga saker man inte alls tänkt säga, så kan jag skriva saker jag inte alls tänkt skriva. Jag behöver inte heller längre tänka på vilka knappar jag ska trycka på för att få till vissa ord, jag vet precis var jag ska leta. Det låter väl mer som vanlig skrivmaskinskunskap kanske, men det är mer än så. Det är en känsla av att tangentbordet inte längre är ett objekt skilt från mig, utan det är ett vardagsvertyg nästan lika välanvänt som min talapparat.
Det är svårt att förklara, men på något sätt har min hjärna anpassat sig till mina kommunikationsvanor. Det mesta av den dagliga kommunikationen sker inte längre ansikte mot ansikte, eller över telefon. Det är mer hälften-hälften i mitt liv, jag skriver väldigt mycket. Kanske är det inte så konsigt att det känns lika lätt att skriva som att prata :)
