Jag har just avslutat Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och Misterioso, så nästa bok jag ska ge mig på blir nog bok två i serien om A-gruppen av Arne Dahl. Men hinner säsong tre av True Blood ta slut först så blir det bok tre i Sookie Stackhouse-serien instället :) Det får tiden visa, först måste jag få lite ro och rutiner igen :)

Det har varit ett roligt men ganska repetitivt projekt. Jag ska nog helt klart leta reda på fler såna här listor, det ger en en extra anledning att skriva och tänka. Men, jag ska kolla efter noga så det inte blir så mycket upprepningar då :)

Eftersom jag generellt lever mig in ganska mycket kan man ju tycka att det borde finnas fler hemska dödsfall, men icke. Minns inte några fler. Kanske är det så att de böcker jag läser för det mesta inte dödar sina bra personer. Eller så är de deckare så det är liksom meningen att folk ska dö. Jag vet inte.

Hemska dödsfall i böcker har jag i alla fall dåligt med minnen av.

Jag minns böckerna om Tvillingarna (Elisabeth och Jessica tror jag?), de där med röda ryggar. Lättlästa och mysiga så jag läste många, men det kanske inte kan räknas som beroende. Samma med Kitty-böckerna, roande men inte beroende.

Kulla Gulla däremot! Oj vad jag läste när mamma köpte dem åt mig. Det var nog min första upplevelse av att verkligen inte kunna lägga ifrån mig boken, jag läste varje vaken minut, även vid köksbordet. Jag minns att jag nog la ifrån mig boken när jag skulle äta någon gång, men det var lönlöst för det gick liksom inte att ställa om hjärnan tillbaka till världen. Tyvärr så var de böckerna alldeles för många, och någonstans i mitten av någon av de sista böckerna fastnade jag, la ifrån mig dem och har inte läst dem sen dess. Det blev en för ”traumatisk” upplevelse att försöka ta sig tillbaka till världen efter den episoden.

Så, numera försöker jag alltid lägga band på mig och läsa i lagom takt, annars förstör jag böckerna för mig själv.

Det är nog helt klart något som varierar mycket över tid, det finns inget allmängiltigt som alltid roar. Man är i olika faser helt enkelt. Just nu börjar jag snöa in mer och mer på varulvar också, gärna i kombination med vampyrer såklart. Underworld-filmerna fick mig riktigt intresserad av varulvsmyter och historier, men jag har inte riktigt hittat något bra att gräva ner mig i än. :)

Jag säger bara en sak. Harry Potter. Det var ett stort WTF?!-moment. I de allra flesta fall så tycker jag inte om att böcker tar slut, men det är mest för att jag lever mig in i dem så mycket. Sluten är ändå passande och lämnar en med en bra känsla, en lagom känsla. Men inte Harry Potter. Så hastigt och lustigt, och så fel bara. Så mycket död och jag tyckte inte alls om epilogen heller.

Det är ju tur att det finns fanfiction :)

Samtidigt är det skönt, mindre press att vara glad, nöjd och lycklig. Man kan få vara lite nere, lite stressad, lite trött. Det hör hösten till. Jag känner också att jag vänder mig inåt. Både inåt mot mitt hem och inåt in i mig själv. Introspektion, inredningslust, mystid. Det har väl både bra och dåliga sidor :)

Hösten ser för tillfället ganska rörig ut för mig, men jag försöker tänka som så att det löser sig alltid. På något sätt så ordnar det sig :)

Sen har jag fått låna The Shallows av Nicholas Carr av en kompis som verkligen rekommenderade den, så den ser jag fram emot att läsa. Blev tipsad om den på någon blogg här i somras och den verkar diskutera sånt som jag också funderat på, vad som händer med vår tankeförmåga när vi nu använder internet. Hur den ändras :)

Det var tre, True Blood, A-gruppen och The Shallows. Två till.. Det blir Tolkiens Hurins barn och Camilla Läckbergs Stenhuggaren :) Hurins barn fick jag av mamma i julklapp eller födelsedagspresent för inte så längesen, och den verkar riktigt intressant. Läckberg gillade jag skarpt innan, även om böckerna blev lite enformiga efter att ha läst alla i en rad. Nu har jag haft en lång paus så det ska nog bli lagom med en ny Läckbergbok!

Nä, jag tänker nog vägra välja ett bästa citat. Vad som är bra beror helt enkelt på vad jag läser just nu :)

Usch, säger jag bara.