Ylva

Missade ju att skriva igår, men eftersom det faktiskt finns dikter/poesi jag gillar så måste jag ju ändå skriva om det :) Jag är väl inte direkt välbevandrad i fin poesi, utan jag har samma inställning som till böcker. Berör det mig är det bra, gör det det inte är det inte bra helt enkelt. Spelar ingen roll om sådana som Strindberg eller von Heidenstam är allmänt uppskattade, smaken är olika helt enkelt :)

Den första dikten jag tänker på när jag ska skriva om en favorit är Edgar Allan Poes The Raven:

Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
”‘Tis some visitor,” I muttered, ”tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.” (länk till hela)

Den är ohyggligt lång, särskilt om man inte är van att läsa lite annorlunda engelska (och den ska läsas på originalspråk, jag har svårt för översatt poesi). Jag skulle inte säga att den är gammalmodig, men den har en del underliga ord för att få melodin att bli bra. Och bra blir den, underbar när man lyckas få till att läsa den ”rätt” (vad som är rätt läsning är ju lite svårt att avgöra). Melodin, rimmen, känslan, det är det som gör att jag älskar den här dikten. Jag skulle aldrig kunna recitera den, den är alldeles för svår, men jag tycker om att läsa den :)

Annars skulle jag nog säga att Bob Hansson är en favorit. Han skriver väldigt annorlunda och jag gillar inte allt, men en hel del träffar liksom lite obekvämt och får en att tänka en vända till. Till exempel En liten broschyr om pensionsförsäkring:

Jag har alltid försökt tycka om de tråkiga gubbarna på tv.
Jag har tänkt som så har jag tänkt att kanske
man blir en tråkgubbe själv en dag.
Då kan det vara bra att ha tyckt om dem hela tiden.
Likaså har jag försökt tycka om knarkare, idioter och
handelsresande.
För att inte tala om ignoranter. Eller majorer.
En sån kanske man också kan bli.
Världen är full av möjligheter kan jag
finna mig själv att tänka som exempelvis när det regnar.
Man måste ligga steget före.
Att tycka om de andra kan bli som att
tycka om sig själv i förskott.
Andra dagar tänker jag bara på exotiska fåglar och
läckra små vitvaror.
Det går också bra.

Han skriver lite i stream of consciousness-stilen, och gör mycket underliga vändningar ibland. Det är det som fascinerar mig, det är ju så tankar fungerar. Att skriva tankar utan att det blir obegripligt är ganska duktigt! Som avslutning, en strof ur ännu en Bob Hansson-dikt, Grej:

Finns det någon bättre ursäkt
att slippa ta itu med sig själv än att ihärdigt
och med den största målmedvetenhet
nästan ta itu med sig själv

Har ni några favoriter att dela med er av som jag borde ge en chans? :)