Jag minns böckerna om Tvillingarna (Elisabeth och Jessica tror jag?), de där med röda ryggar. Lättlästa och mysiga så jag läste många, men det kanske inte kan räknas som beroende. Samma med Kitty-böckerna, roande men inte beroende.

Kulla Gulla däremot! Oj vad jag läste när mamma köpte dem åt mig. Det var nog min första upplevelse av att verkligen inte kunna lägga ifrån mig boken, jag läste varje vaken minut, även vid köksbordet. Jag minns att jag nog la ifrån mig boken när jag skulle äta någon gång, men det var lönlöst för det gick liksom inte att ställa om hjärnan tillbaka till världen. Tyvärr så var de böckerna alldeles för många, och någonstans i mitten av någon av de sista böckerna fastnade jag, la ifrån mig dem och har inte läst dem sen dess. Det blev en för ”traumatisk” upplevelse att försöka ta sig tillbaka till världen efter den episoden.

Så, numera försöker jag alltid lägga band på mig och läsa i lagom takt, annars förstör jag böckerna för mig själv.

Man kanske kan ana ett tema i mina preferenser om jag säger att jag verkligen gillar stilen på både Twilight och Sookie Stackhouse-serien (de utgåvor på engelska som finns i Sverige har främst TV-seriens figurer på omslagen, men det finns andra).

Mörkt, mystiskt, stilrent, minimalistiskt. Det mörka passar ju temat i båda serierna väldigt bra, det är nog främst därför jag gillar det. I övrigt brukar ju sällan omslaget ha något särskilt tydlig koppling till handlingen. Det är lite synd, ett bra omslag stärker en redan bra bok.

Ett annat omslag jag älskar är det till Skuggorna och regnet av Håkan Nesser. Älgtornet stör lite, men annars är det ett av mina favoritväder. Stämningen passar också bra med handlingen, om jag minns rätt.

Jag kan inte bestämma mig för hur det ska fungera, så posterna har titlar på både engelska och svenska, men för det mesta är det ju bara bilder jag postar. De brukar vara ganska universella, så förhoppningsvis gör det inte så mycket :)

Sommarregnen i junigröna lövskogar, gnistrande frost på björkarna en ljus marsmorgon.. Det är inte så svårt att förstå varför svensk litteratur och poesi är fylld av national- och naturromantik. Och som uppfostrad med svenska böcker så blir man nog påverkad, man värderar naturens skönhet högre än man annars skulle ha gjort.

För inte inbillar jag mig att Sverige på något sätt är objektivt vackrare eller bättre än något annat. Det bara passar mig väldigt bra. Heja Sverige!

När jag sitter på en inspirerande föreläsningi kursen så vill jag inget hellre än att börja jobba NU, helst precis efter föreläsningen. Jag vill prova själv, se hur det är. Men det går ju inte, det är ju minst några månader kvar, och då är jag ändå i slutet av min utbildning nu. Det är inte så hemskt långt bort längre.

Samtidigt så har jag ju en massa annat på gång, som de flesta. Jag gillar att skriva, även om jag inte har några författardrömmar precis, och jag gillar att koda saker. Jag sitter med i sektionsstyrelsen i vår universitetssektion med allt vad det innebär. Allt det här är ju superintressant och roligt, men att kombinera det är väldigt jobbigt ibland. Att aldrig få fokusera och göra ett bra jobb, utan det är alltid något annat i vägen.

Man kan ju fundera hur mitt ”livspussel” kommer fungera när jag får barn. Det blir nog kaos av stora mått, om det redan nu tar emot.

Jag läser nästan allt via RSS, och det finns en massa undanflykter jag använder för att inte kommentera. Inte för att jag inte vill, men.. Antingen är det för snabbt på, eller för sent, eller ett ämne jag inte kan, eller så har jag inget meningsfullt att säga.

Ganska dumt, egentligen, kan man väl säga. Just därför tycker jag det var bra skrivet av Ulrika, och jag ska själv försöka bli bättre på att kommentera. Som hon skriver gör det nästan alltid någon glad, och det där med att göra bort sig är ju mindre farligt än man tror. Det är det alltid. :)

Men utöver barnsångerna, var mina första musikfavoriter Rock Around The Clock (Spotify, Youtube) och Lambada (Spotify, Youtube). Mamma och pappa hade en skivspelare som jag ganska snart lärde mig hantera så jag kunde lyssna på Rock Around The Clock och jag dansade järnet. Samma till Lambada, det är en ganska svängig låt, även om den inte riktigt har samma charm nu ;)

Hade jag inte oslagbar musiksmak så säg.
Vilka var era tidiga musikfavoriter?

Tycker det var väldigt poetiskt och fint.

Jag reflekterade inte så mycket över talspråket, men desto mer över skriftspråket. Det var fascinerande med dess oändliga möjligheter, och det bara förstärktes av starka regler. Jag visste var jag skulle begränsa mig, så jag visste också var jag kunde leka och ta ut svängarna. Språk har alltid varit min starka sida, förlåt Jante, men det har det. Den logiska sidan av språket, matematiken, grammatiken, strukturen, snarare än berättandet. Ett stavfel eller interpunktionsfel var en stor sak, det hände inte.

Jag vill säga att det var något dramatiskt som hände, men nej, det var snarare något som kröp in i mitt medvetande, och numera är jag en kämpande språkliberal. Jag tror internet har bidragit starkt till att omvända mig. Plötsligt var skriften inte längre något fint och upphöjt som användes till att producera något, utan sakta men säkert blev det vardagsmat, vardagskommunikation. Förutom det, att vardagssnacket numera till stor del sker i skrift, så har de kurser jag läst i lingvistik påverkat mig starkt. Det där med rätt och fel finns inte längre, språket har en och endast en funktion, att vi ska kunna kommunicera. Kan vi det så räcker det, det spelar ingen roll om vi har stora bokstäver, rätt tempus eller fallande intonation på rätt ställe.

Samtidigt så slåss språkpolisen i mig för ett korrekt och trevligt skriftspråk. Som språklärare känner jag att det är en svår balansgång mellan att lära eleverna språket så de kan göra sig förstådda, men samtidigt inte döda lusten med alla regler och förordningar. Jag vill inte längre kalla mig språkpolis, eller språkliberal, för jag är varken eller, jag är inte konsekvent. Jag är bara en språknörd, helt enkelt.

Ett stort tack till Mymlan som genom sitt inlägg om språkpoliseri inspirerade mig att skriva :)

I vanliga fall läser jag gärna deckare, tunga som lätta, men Marley och jag kändes som en perfekt kandidat till att leda mig tillbaka till fritidsläsandet igen. Den handlar om ett par som precis flyttat ihop, och inte riktigt känner sig redo för att skaffa barn, utan vill prova på ansvaret med en hund först, och denna hund blir Marley. Han är en väldigt speciell hund, och historien utvecklas runt honom och hans personlighet och hyss.

Jag har inte kommit så långt än, men jag gillar den redan. Det är avslappnande mysläsning, inte så mycket djupa funderingar som kräver energi, perfekt för att distrahera från pluggandet. Jag hoppas det håller i sig genom hela boken :)