Bibeln vore ju också ett smidigt svar, den är ju faktiskt en stor del av vårt kulturarv, men samtidigt finns det så otroligt många andra influenser just nu så jag vet inte vilken helig bok man egentligen borde välja. Dessutom tenderar man ju att skrämma bort en hel del människor med böcker med religiös koppling, det är ju lite onödigt.

Men ska jag ändå försöka ge ett tips så får det bli SVJ – Stora vänliga jätten av Roald Dahl eller Polgara Besvärjerskan (en bok på engelska, två på svenska) av David Eddings. SVJ för att det är en fascinerande och vacker barnbok som jag älskade som liten, Polgara för att hon är den mest fascinerande personen av alla i serierna om Belgarion och Mallorea. Jag skulle kunna valt ut ungefär tjugo andra böcker, kanske fler, men någon måtta får det ju vara :)

Jag är däremot inte odelat positiv till det som skrivs om Guild Wars 2 just nu, företaget bakom spelet har satt in en lite större kampanj nu och postar mycket material på sin egen blogg och på fansites. Mycket av det som beskrivs är fascinerande och intressant, men det finns också en del där jag tycker de är påväg åt fel håll.

För den som är intresserad finns inläggen (på engelska) här:

• Background and skills
• Weapons and combat
• The elementalist and repetition

Säfström tar upp problemet, om man vill kalla det så, att vi som vuxna gärna hyllar barns prestationer inom områden vi själva uppskattar och är intresserade av, men glömmer prestationer inom andra områden. Hans exempel är hur han hyllar sin egen son när han når maxlevel i World of Warcraft, medan många andra fäder firar sina söners fotbollsframgångar. Och han säger också, att skulle hans son vinna något annat, slå en hole-in-one tex, så skulle han själv inte alls vara lika engagerad.

Jag tycker krönikan ligger helt rätt i tiden, med alla de larmrapporter som kommer om spelmissbruk och datormissbruk och problemet med ett alltför stillasittande liv hos ungdomar. Det vi hyllar är det som ses som fint, eller är ett intresse för den stora massan. Ju fler föräldrar som är spelintresserade, och jag är övertygad om att andelen ökar, desto fler kommer också hylla sina barns spelframgångar, om man förenklar det lite. Allt främmande kan bli missbruk och skadligt, tills man är van vid det.

Och som Säfström säger, i de fall vårt intresse brister får vi hoppas att det finns andra vuxna som kan visa våra barn att deras prestationer är något värda. För det finns inget absolut egenvärde i att spela just fotboll. Eller hockey, eller vad det nu än må vara. Barn (och vuxna) behöver fritidsintressen som engagerar dem och ingen annan.

Än så länge har jag bara sett första programmet, men jag gillar vad jag ser. Just att historia och bevis blandas med uppfattningar och tro, för det är ju sån världen är. Det går inte att separera det vi vet från det vi tror på ett bra sätt, allt har en del i våra liv. Att Gardell också tar upp språkfrågor gör mig förstås inte mindre förtjust. ”Det första budet lyder: ‘Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig’”, säger han. ”Detta måste ju innebära att det fanns andra gudar, varför skulle de annars behöva nämnas?” och jag älskar resonemanget. Som han säger, det som inte finns pratar man inte om. Alltså finns det andra gudar, enligt Gud, den enda, vår Fader? Tål att tänkas på.

En präst som blir intervjuad i programmet säger också att ”Antingen är Gud god, eller så är han allsmäktig. Jag har valt att tro att han är god”. Det stämmer bra överens med min syn på en eventuell gud. Varför skulle en gud vilja vara allsmäktig, är inte det en typiskt mänsklig längtan?

I vilket fall, alla ni som har något intresse av religion, Gud eller Gardell, se programmet. Det väcker verkligen tankar :)

Det händer fortfarande att jag sitter 4-5 timmar framför datorn för att sedan avsluta med femton minuters planlöst tv-tittande. För att varva ned.

Internet är väldigt energikrävande, och det gäller att komma ihåg det.

Jag kan väl inte säga att jag är upp över öronen förtjust, men det var helt klart värt att prova. Ska bli intressant att se hur det utvecklas.

Huvaligen så läskigt. Det var egentligen en ganska seg start, det var lite skrämmande men inte mer, man trodde det skulle lösa sig. Det handlar om en tjej och en kille som just (?) flyttat ihop i ett stort hus, och tjejen besväras av något, som ett spöke.

Mer vill jag inte säga för att inte spoila filmen, den är hemsk men bra. Men jag skulle inte valt att se den själv, inte en chans. Se den med vänner, sov inte själv och se en Disneyfilm efter den.

Hittat på Friendly Atheist