Ett av mina stora problem numera är att fingrarna skriver av sig själva, de har blivit en förlängning av mitt språksinne precis som talapparaten är. Precis som man ibland kan säga saker man inte alls tänkt säga, så kan jag skriva saker jag inte alls tänkt skriva. Jag behöver inte heller längre tänka på vilka knappar jag ska trycka på för att få till vissa ord, jag vet precis var jag ska leta. Det låter väl mer som vanlig skrivmaskinskunskap kanske, men det är mer än så. Det är en känsla av att tangentbordet inte längre är ett objekt skilt från mig, utan det är ett vardagsvertyg nästan lika välanvänt som min talapparat.

Det är svårt att förklara, men på något sätt har min hjärna anpassat sig till mina kommunikationsvanor. Det mesta av den dagliga kommunikationen sker inte längre ansikte mot ansikte, eller över telefon. Det är mer hälften-hälften i mitt liv, jag skriver väldigt mycket. Kanske är det inte så konsigt att det känns lika lätt att skriva som att prata :)