Med språkkonservatist menar jag en bakåtsträvare, en regelfetischist. Sådan var jag, för det var vad jag lärde mig. Det fanns rätt och fel, gammalt och nytt, tal och skrift. Jag lärde mig hur man skulle stava, interpunktera och bygga texter, ofta från skolan men ännu oftare undermedvetet. Språket var logiskt och statiskt, man kunde skönja mönster och efterapa dem bara genom att läsa och exponeras för det. Skriften var språket, talet att läsa innantill, fast från huvudets text.

Jag reflekterade inte så mycket över talspråket, men desto mer över skriftspråket. Det var fascinerande med dess oändliga möjligheter, och det bara förstärktes av starka regler. Jag visste var jag skulle begränsa mig, så jag visste också var jag kunde leka och ta ut svängarna. Språk har alltid varit min starka sida, förlåt Jante, men det har det. Den logiska sidan av språket, matematiken, grammatiken, strukturen, snarare än berättandet. Ett stavfel eller interpunktionsfel var en stor sak, det hände inte.

Jag vill säga att det var något dramatiskt som hände, men nej, det var snarare något som kröp in i mitt medvetande, och numera är jag en kämpande språkliberal. Jag tror internet har bidragit starkt till att omvända mig. Plötsligt var skriften inte längre något fint och upphöjt som användes till att producera något, utan sakta men säkert blev det vardagsmat, vardagskommunikation. Förutom det, att vardagssnacket numera till stor del sker i skrift, så har de kurser jag läst i lingvistik påverkat mig starkt. Det där med rätt och fel finns inte längre, språket har en och endast en funktion, att vi ska kunna kommunicera. Kan vi det så räcker det, det spelar ingen roll om vi har stora bokstäver, rätt tempus eller fallande intonation på rätt ställe.

Samtidigt så slåss språkpolisen i mig för ett korrekt och trevligt skriftspråk. Som språklärare känner jag att det är en svår balansgång mellan att lära eleverna språket så de kan göra sig förstådda, men samtidigt inte döda lusten med alla regler och förordningar. Jag vill inte längre kalla mig språkpolis, eller språkliberal, för jag är varken eller, jag är inte konsekvent. Jag är bara en språknörd, helt enkelt.

Ett stort tack till Mymlan som genom sitt inlägg om språkpoliseri inspirerade mig att skriva :)